Blogg

Dada i japan

På konstens världskarta, i början av 1920-talet, kan man även pricka in en dadaistisk positionsbestämning långt österut – i Japan! Detta genom Tomoyoshi Murayamas arbeten och tidskriften Mavos sju nummer som gavs ut mellan juli 1924 och augusti 1925. Tidskriften innehöll, förutom essäer och texter om konst och samhälle, originalgrafik av flera olika konstnärer.

Murayama hade 1922-23 vistats i Berlin där han träffade Herwarth Walden och även deltog i Galerie Der Sturms stora futuristutställning. Han blev efterhand bekant med Georg Grosz måleri, El Lissitzkys konstruktivistiska arbeten och Archipenkos skulpturer.

Futurismen hade tidigt fått ett fäste i den japanska konsten. 1920 hade ryssarna David Burljuk och Victor Palmov kommit till landet för att visa sin konst i Tokyo, Osaka och Kyoto. Man bildade dessutom en futuristisk konstorganisation: Miraiha Bijutsu Kyokai som gick från ord till handling när en av medlemmarna kastade in stenar i en glasbyggnad som innehöll en utställning med konst som man ansåg var stillastående och bakåtsträvande.

När Murayama återvände till Japan gjorde han collages och assemblages som var klart inspirerade av Berlin-dadaisterna. Tillsammans med bland andra Tatsuo Okada och Masama Yanatse gav han ut tidskriften Mavo, till vilken även flera av konstnärerna från futuristkretsen lämnade bidrag. Man uppmärksammade teaterexperiment, dans och poesi och gav dessutom ut en rad artists books.

Konstnärerna i Mavo gjorde flera riktade politiska och konstnärliga aktioner. En av deras första utställningar visades utomhus, i Ueno-parken i Tokyo. Ambitionen att förena kultur, vardag och politik var påtaglig och för sina verk använde man de material som vardagen tillhandhöll. Efter den stora jordbävningen i Tokyo 1923 målade konstnärerna direkt på husen och de skadade byggnaderna.

Mavros konstnärliga utomhusaktiviteter blev både banbrytande och stilbildande. De föregrep den land art, koncept-och installationskonst som den legendariska konstnärsgruppen GUTAI vidareutvecklande och genomförde i installationer runt om i Japan mellan 1954-1972.

GUTAI hade en drivande ledare i Jori Yoshiharu. Liksom för Tomoyoshi Murayama och Mavo-gruppen var han intresserad av teaterns olika utvecklings- och presentationsformer. När man 1957 framförde tolv olika stycken i ”Gutais första visning av teaterkonst” fick visningen snart avbrytas. Sadayama Motonagas verk ”Elasticitet” blev för mycket för publiken. Verket bestod av en trettio meter lång ballong som trängde ut över åskådarna samtidigt som otäcka gaser strömmade ut genom små hål.

Genom det japanska avantgardets två spjutspetsar – Mavo på 1920-talet och GUTAI på 1950-talet – utvidgades också synen på den modernistiska poesin. Shinkichi Takahasi(1901-1987) ingick i Mavo-kretsen och han skrev dadaistiska dikter för att senare finna en ny livs- och diktväg genom zen-buddhismen.

Ett fint litet urval av Takahashis senare dikter finns på svenska. Tolkningar av Lennart Nyberg och Casper Verner-Carlsson med bildvinjetter av Håkan Blomkvist och utgivna på det lilla skånska förlaget JHB.

Takahasis dikter finns samma strävan efter att strama åt orden som hos Basho och Masoka Shiki. Även om han kanske inte riktigt når upp till deras höjder så är han ändå en både intressant och känslig existentiell iakttagare. Och Lyssnare:

Jag uppfattar inte dina ord
bara som ord.
Långt ifrån.

Jag lyssnar
till vad som får dig att tala –
vad det än är –
och mig att lyssna.

Takahashi är en närvarons diktare- Vidöppen för varje nyans som påverkar stillheten och friheten. Men fråga inte efter honom:
Säg bara ”Han är ute”
tillbaka
om fem miljarder år

 

 

 


 

Bildtext: Nummer 3 av tidskriften Mavo, årgång 1924: Foto: Wikipedia via Machida City Museum of Graphic ArtSkannad ur en bok. 

 

/THOMAS KJELLGREN