Blogg

Dada i Paris

Tristan Tzara anlände till Paris i januari 1920. I Francis Picabias lägenhet skapade han en bas för DadaParis. Kretsen vidgades snart till att även omfatta författare som senare kom att utgöra den innersta kärnan av surrealismen: André Breton, Philippe Soupault, Louis Aragon och Paul Eluard.
Men till en början är det fortfarande dadaupptågen som gäller. Skandalomsusade manifestationer avlöser varandra. Breton läser upp Tzaras Manifeste Dada, från 1918, vid flera olika tillfällen och den 27 mars 1920 proklamerar han Francis Picabias ”Manifestation Dada på Maison l´Œuvre, Salle Berlioz.

Nya tidskrifter föds också, för att snabbt nå ut till en ny publik: 2; Dadaphone med flera. Breton och Soupault publicerar delar av sitt klassiska exempel på den automatiska skriften, Les Champs Magnetiques, i Picabias tidskrift 391 och i Littérature nummer13 framträdde 23 Manifestes Dada. Genom Bretons vän René Hilsum får man dessutom tillgång till förlaget Au Sans Pareil.
Till en början lyckas de två stora ”kraftfälten” Breton och Tzara hitta stimulerande samarbeten. Tillsammans häcklar de den gamle futuristen Marinetti när han 1921 håller ett föredrag och de passar då samtidigt på att lansera pamfletten Dada soulève tout – Dada överlever allt!
Även i Bretons ”Excursion et visite Dada” deltar Tzara.

Den 14 april 1921 gör gruppen en för de flesta obegriplig offentlig upplevelsevandring till kyrkan Saint-Julien – le Pauvre vars kyrkogård mera var en soptipp och ett vanligt tillhåll för vinddrivna existenser. Den tämligen innehållslösa guidade turen väckte starka reaktioner hos den förvirrade publiken och så här i backspegeln kan man bara konstatera att vi här har en tidig grogrund för de olika happenings och iscensättningar som skulle växa fram femtio år senare.
Exkursionerna var naturligtvis ett sätt att visa sitt förakt för normaliteternas värld – och så långt gick man vidare på dadas upptrampade stigar. Men när Breton började iscensätta sina olika ”tribunaler” började det knaka ordentligt i fogarna mellan de olika dadaistiska grupperingarna i Paris.

Den en gång omhuldade – men nu alltmer grumligt nationalistiskt nedsolkade – författaren Maurice Barrès kallades till dadadomstolen, anklagad för brott ”mot den andliga säkerheten”. Även Breton själv hade tidigare stått nära Barrès och till och med bett honom om att skriva förordet till Jaques Vachés Krigsbrev. Någonstans var naturligtvis detta också en personlig vendetta.
Tribunalen var inte bara en rannsakningens metafor. Den utvecklades till ett inövat skådespel med vittnen, jury, försvar, domare och åklagare. Den anklagade representerades av en docka. Breton agerade domare. Efter en nästan fyra timmars lång rättegång dömdes Barrès till tjugo års straffarbete.

Tzara tog starkt avstånd från domstolsmetoderna och han fick inte länge någon livsluft i Bretons auktoritära systembygge, i dennes behov av att strukturera det ostrukturerade. Picabia reagerade också starkt. ”Nu har dada både domstol och advokater. Jag tippar att det inte dröjer värst länge innan man har snutar också”.

Barrès-processen blev inte bara för mycket för Tzara och Picabia – det blev en avgörande dödsstöt för Dada. Allt naturligtvis förstärkt av att de dadaistiska livs- och konstprojekten – för att kunna leva vidare – krävde en mer genomgripande och långsiktig politisk handlingskraft. Vardagslivets grundläggande frigörelser och de konstnärliga uttryckens omvälvande anspråk går ju, som bekant, inte alltid hand i hand.

 

Bild: (AP Photo/Jacques Brinon)

/THOMAS KJELLGREN