Blogg

Dadaister och revolutionärer

I Peter Weiss pjäs ”Trotskij i exil” sitter Lenin och Trotskij i Zürich och förbereder hur man skall gå från revolutionär teori till revolutionär praxis. Just då träder en grupp konstnärer och författare in på scenen. De är ”stampublik på caféet vid hörnet av Spiegelgasse. Grundare av Café Voltaire och dadaismen”. Det är Emmy Hennings, Hugo Ball, Tristan Tzara, Marcel Janco och Richard Huelsenbeck och deras skyddsling, gatflickan från hörnet: Anna Blume – en kvinna som senare också blir en musa i Kurt Schwitters diktvärld.

Men de båda revolutionerande grupperna möts egentligen aldrig. Ett samarbete mellan revolutionsingenjörerna och dadaisterna kunde annars ha skapat helt nya förutsättningar för konsten och livet: ”Ni störtar despoterna, blodsugarna i fabrikerna och bankerna. Vi störtar smakdomarna som håller våra impulser, vår fantasi inom lås och bom”, säger Hugo Ball och menar att överenskommelsen borde vara given mellan: ”vi de emotionella, de oberäkneliga och ni, planläggarna och konstruktörerna. Ingen klyvning. Då kommer våra revolutioner att rinna ut i sanden. Den nya människan måste vara en skapare”.

Som bekant löper de sociala och estetiska revolutionerna inte parallellt. Lenin ser heller ingen absolut frihet för konsten som en lösning, den måste vara partibunden – och Trotskij lägger till: ”Ett enda stort konstverk. Kollektivt utfört. Det som skall komma, det är masskonsten, gemensamhetskonsten, det är den klasslösa konsten”.

Dadaisterna konstaterar faktum och drar sig tillbaka. Tristan Tzara kan inte undgå att uppmana till fortsatt kamp: ”Bröder, systrar. Till storms mot marmorhallarna, själens krematorier. Ut med frackkonsten, lagerkransarna. In med de hemlösa, de benlösa” och Hugo Ball lägger till: ”De huvudlösa”.

Peter Weiss skrev sin pjäs 1970 för att premiäruppföras på invigningen av det nya teaterhuset i Düsseldorf. Texten var tillägnad Leninåret i DDR och författaren gick – liksom Trotskij i pjäsen – in ”för försoning. Ville medla mellan fraktionerna”, mellan socialister och kommunister. Följderna blev omtumlande för Weiss personligen, pjäsen kritiserades hårt i väst och i DDR blev han, under en tid, persona non grata.

Men någon avbön gjorde han naturligtvis aldrig även om han, enligt Gunilla Palmstierna-Weiss, var ”otillfredsställd med vissa partier och tänkte skriva om delar av pjäsen. Bland annat skildringen av DADA-konstnärerna som hade initierat revolutionen inom konsten. De skulle få ett större utrymme!”.

 

/THOMAS KJELLGREN

—————————————-

Bild: Konstnären Peter Weiss
Foto: Ragnhild Haarstad