Blogg

Edith Södergran och dada i Finland

Ett par år innan Dada bröt ut i Zürich vistades Edith Södergran en längre tid vid sanatoriet i Davos. Högt uppe i det mytiska alplandskapet fanns inget som förutspådde att hennes dikter och dadaisternas ljuddikter snart skulle rita om poesins karta.

Hennes vistelse var dessutom en nödvändighet: för att kunna behandla den tuberkulos som alltmer aggressivt attackerade hennes kropp. Kanske blev Schweiz-tiden också hennes blygsamma bildningsresa på kontinenten. (Så här, med tidens facit i hand, är det inte helt omöjligt att hon kunde ha skymtat Thomas Mann som från och med 1913 besökte sin sjuka hustru här och även påbörjade sitt arbete med romanen ”Bergtagen”).

Här läste Södergran, fotograferade och skrev dikter. I möten med andra patienter fick hon nya kulturimpulser och hon rörde sig mellan flera språk och i olika internationella miljöer. På en utflykt till München besökte hon olika konstmuseer och såg där främst Arnold Böcklin som lockade henne med sin tematik. Inblickar i den framväxande modernismen fick hon förmodligen genom läsningen av tidskriften Der Sturm. ”Leve flygkonsten” ropade hon när hon hörde hur aeroplanen susade över Hotel Meierhofs tak (det är litet av samma fascination som Franz Kafka redovisar i sin korta prosatext ”Flygmaskinerna i Brescia”, från 1909).

Utanför den nästan magnetiska och starka ljus- och strålkrets som tänkare som Friedrich Nietzsche och Rudolf Steiner omslöt henne med så var hon skolad i symbolismen genom den ryske författaren Igor Severjanin. Med futuristerna var hon helt överens om synen på ”individen av en ny art”. Däremot inte med deras aggressivitet och föraktfulla hållning mot kvinnan.

Men den författare som kanske allra mest vägledde henne vid den här tiden var den ”överjordiskt härliga” Else Lasker-Schüler. Det var säkert inte det expressionistiska som lockade henne utan snarare Lasker-Schülers tidiga nietzscheanska förankring och hennes syn på Eros som den främsta skaparkraften.

I början av november 1916 kom Södergrans debutsamling ”Dikter” ut. Till hennes stora förtvivlan innehöll den massor av tryckfel. Men diktsamlingen kom, trots detta, att bli den viktigaste och mest omvälvande riktningsvisaren för den svenska poesins fortsatta utveckling. ”Den inför en riktning som vi icke tidigare haft representerad… präglad av stor musikalisk träffsäkerhet, en lyhörd intuition för ordens och färgernas valörer, en suggestiv knapphet i uttrycket”, som författaren Erik Grotenfeldt skrev i sin recension i Dagens Press.

Genom den här samlingen introducerades inte bara ”den nya kvinnan” i den svenska dikten – här ser vi redan det ”framtidens vilda blod” pulsera som hon senare skriver om i sin berömda insändare i Dagens Press, efter att hennes programmatiska ”Septemberlyran” kommit ut 1918. ”Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är”. En ensam, kvinnlig diktare som högt ropade sina djärva och personliga bilder rakt ut i en totalt manligt dominerad litteraturvärld. Inte konstigt att reaktionerna på detta tilltag blev starka och många. ”Rena vansinnet” och ”dårdikter” hette det bland annat.

Men att receptionen av Södergrans dikter inte var så entydigt fientlig som man tidigare har hävdat har Agneta Rahikainen tydligt visat i sin intressanta bok ”Kampen om Edith”. Hon gör även upp med all mytbildning om den långsamt döende, olyckliga poeten långt därborta i Raivola på Karelska näset och med alla de kritiker som läste hennes dikter som en poetisk dagbok. I stället beskriver hon Edith Södergran så här: ”Den Södergran jag vaskat fram är en ung, levnadsglad kvinna, humoristisk, självironisk, okonventionell, resvan, social, rörlig, nyfiken, ombytlig och alert. Hon är högt bildad för sin tid och beläst, hon har en stark upprorslust och är fullkomligt kompromisslös i sin övertygelse. Och hon lever i hög grad med fingret på tidens puls. Hennes humor och självironi är genomgripande och ständigt blir man påmind om att hon inte alltid tog sig själv på alltför stort allvar”.

Edith Södergran var den första och främsta spjutspetsen för den moderna dikten i det svensktalande Finland. Men runt henne fanns en hel kör, en beredd ung generation som ville att konsten inte bara skulle ge ”stämningar” – den skulle riva i bitar. ”Varje verkligt konstverk är en plogbill”. Här fanns Elmer Diktonius, Hagar Olsson, Rabbe Enckell, R R Eklund och Henry Parland, bland andra.

Rabbe Enckell (1903-1974). (Foto: TT)

Rabbe Enckell (1903-1974). (Foto: TT)

Men hur kom det sig egentligen att det, mer än tio år efter Cabaret Voltaires födelse i Zürich, uppstod en dadaistisk utpost i Finland, främst i de finlandssvenska kulturkretsarna?

Att det redan fanns en förtrogenhet på avstånd med dadaismen visar Hagar Olsson när hon i Svenska Pressen recenserade Gunnar Björlins andra diktsamling ”Korset och löftet”, 1925. Hon tyckte att den mest innehöll ”gåtfulla rebusar av ordförvirring som söker sin förklaring”. Hon kunde inte riktigt göra sig fri från intrycket av en dadaistisk flora med grimaser.

Möjligen blev detta ett inspirationens ljus för Björling: att vidare undersöka det som han redan i dikten ”Abrakadabra” i debutsamlingen ”Vilande dag” 1922 hade blivit anklagad för: att antilitterärt sabotage. Säkert fungerade även den ultramodernistiske Henry Parland både som tändvätska och katalysator. Denne såg, redan innan bekantskapen med Björling, dadaismen som ”högsta potens av livsbejakande”.

Björling hade säkert också sett Richard Huelsenbecks bidrag i tidskriften Der Quersnitt (som han, enligt Oskar Parland prenumererade på) och läst några av dikterna i samlingen ”Phantastische Gebete”. Dessutom vet man att han 1927 lånade Huelsenbecks bok ”En Avant Dada” av Elmer Diktonius som i sin tur fått den av Rabbe Enckell som kommit över den genom sitt arbete som bokhandelsbiträde i Akademiska Bokhandeln.

Gunnar Björling var den kanske mest radikale av poeterna i den finlandssvenska poesin. Hans väg gick genom ”sprängningar av vackertheter” och han var vidöppen för de nya, språkliga experiment som dadaisterna odlade. Han ville vara en ögonblickets diktare, närvarande i stundens vidgning ut mot det obegränsade. Men hans dikt har också, som bland andra Anders Olsson visat, en platsspecifik förankring, ett synfält där han kan lovprisa naturen. ”Det rör sig helt visst inte om någon tillbakablickande, harmoniserande idylldiktning, utan om en framåtsträvande idyll, som alltid utgår från skrivandets rum och den dagliga kampen”.

Snart fick författarna en samlande och viktig plattform som behövdes för att de skulle kunna sprida sina idéer. Förlaget Söderströms satsade 1928, mot alla odds, på tidskriften Quosego – tidskrift för en ny generation. (Troligen var Der Quersnitt en av förebilderna). I ett brev, från mars 1928, skriver Diktonius till Olof Enckell: ”Jo, nu går tidskriftsföretaget i lås. Nu har vi — objektivitet och subjektivitet och mening och dille och spenabarn och gråhårsgubbar. Vi betjänar oss av din anständighet och vår oanständighet, vi lånar 10 gram av din obefläckade predikantnimbus och ger dig i stället 500 gram jordmassa att stå på — Du förestår: O. E. får vara hur djävulskt konservativ som helst, Diktonius hur helvetiskt radikal som helst, blott vi röker på stumpen av vårt samvete och icke tyr till randighetens havanna. Alla unga röster skall få klinga fritt, både de som skorrar och de som sjunger kvivitt och även de som talar förståndets tungomålsprosa”.

Kring Diktonius, Björling, Enckell och Hagar Olsson samlades en grupp unga intellektuella som alla instämde i stormutropet Quosego (Vilka jag! Dem skall jag ge!) som hämtats från Aeneiden och som likt alla tidigare futuristiska manifest ville kasta det gamla överbord.

Tidskriften blev också viktig för att ge den seismografiskt sökande, unge begåvningen Henry Parland utrymme och uppmärksamhet. Han korrekturläste, redigerade och hade stort inflytande på texternas slutliga utformning. Men allra mest fylldes tidskriften med Björlings dada-lyrik. Här skrev han sina vindlande ”Rutschbanor” och ”Situation bizarreri”. Han öppnade sin långa diktsvit ”4711 Universalistisk dada-individualism” med sin ”nya saklighet”, en verbal nysning:

Tschili tschili-tschau!

tschili  tschili tschau-tschau!

tschili tschili tschili-tschi!

tschili –tschau!

tschili tschiliman dja-dja-dja

tschili tschili tschau –

tschi!

tschiliman tschiliman tschiliman tschiliman –

dja!

Rabbe Enckell hakade på (samtidigt som han presenterade några av sina karakteristiska ”tändsticksdikter”):

Dada är mössens gång på spegelglas.

Dada är vargarnas strykande på Berlins gator.

Dada är Moppe hos moster och den stela dockan med vadd i benen.

Dada är blodfläcken och det hemska skenet kring ett brott som dagas.

Dada är daggmaskens vindling i fågelnäbben och frön och stenar från matsmältningen.

Dada är gammal skönhet och näktergalssång,

Som Jorinda sjöng för Jorindel:

tirili tirili tirili.

Henry Parland blev språkrör för en helt ny livskänsla genom sin text Sakernas uppror:

Jazzens diktatur – ny form av katolicism

Jag har sett ettusen byxveck flaxa av taktkänsla

Alla

vill de någonting av mig.

t.o.m. cigarettröken

ringlar frågetecken

dörrar hota sluka mig,

tändstickornas ben

äro så långa och hungriga

kaffekopparna kröka föraktfullt

sina bleka läppar.

Ansiktenas affischer

låt dem skrika

sitt : jag! jag!

först då de börjat tjuta:

vi! vi! vI!

skall vi rycka gnället från grimasen,

låta solen

sminka dem till människoanleten

Quesegos fyra nummer blev en viktig banérförare, ett sätt att både manifestera och befästa den poetiska modernism som för de allra flesta i Finland var både obegriplig och främmande. Rent ekonomiskt var naturligtvis företaget en fullständig katastrof. Söderströms hade åtagit sig att täcka en fjärdedel av förlusterna, det övriga hamnade på redaktörerna Cid Erik Tallqvist och Bertel Appelberg.

Det är nästan omöjligt att förstå hur författarna kunde få en så stor genomslagskraft när böckerna, i små upplagor, bara nådde en redan begränsad publik. Villkoren var hårda. När Björlings andra bok kom ut på Söderströms (efter att han hade debuterat på det lilla avantgardistiska förlaget Daimon) förband han sig att själv betala ett eventuellt underskott. ”Korset och löftet” trycktes i 700 exemplar, varav 224 såldes de två första åren. Förlusten beräknades till 6 219 mark och 50 penni. En ansenlig summa som en fattige filosofen, eremiten och poeten, i Brunnsparken, säkert inte kunde betala.

Kritikerna var också både många och högröstade. De såg i Quosego mest ”en försenad pubertet”. I en motpublikation, med titeln 1929, tog man modernisterna i örat och man ville visa att det fanns mer än dada i det svenska Finland.

Även Björlings dadaism började gradvis klinga av – inte minst efter samlingen ”Kirira” 1930. Hans stil blev också ifrågasatt i de egna leden. Rabbe Enckell kallade den ”ostil” och i förordet till sin antologi ”Modärn finlandssvensk dikt” skrev han: ”Den dadaistiska stil Björling presterat i en del av sin produktion betecknar ett ända till det katastrofala nått lågtryck”. Den svenske kritikern Bengt Holmqvist späder på och konstaterar mest ett meningslöst ”rabblande” från Björlings dadatid.

Några av bidragsgivarna i Quosego var tre rikssvenska författare: asklund, kjellgren och lundkvist (de skrev sina namn med gemena bokstäver) som 1929, tillsammans med Harry Martinson och Gustav Sandgren, publicerade antologin ”5 unga” som var ett första steg för den modernistiska litteraturens inbrytning i vårt land. En andra våg kom senare kring tidskriften och förlaget Spektrum på 1930-talet, där Boye, Gunnar Ekelöf, Erik Mesterton, Anna och Josef Riwkin samlades under uppgiften: ”Gör världen ny”.

Annars var det Vilhelm Ekelund som stod högst i kurs hos de finlandssvenska författarna. Man såg honom som den fria versens och det personliga bildspråkets förnyare. När Södergran skickade sin samling till honom gjorde hon det som ”en hälsning från det unga Finland”. Ekelunds dikter var hon egentligen inte så förtrogen med, det var mest aforismerna som lockade henne. Liksom naturligtvis Ekelunds borrande i den tyska kulturtraditionen och för att han sökte olika former för den estetiska- idealismen.

I den tvåspråkiga tidskriften Ultra (som började ges ut 1922) hade Diktonius publicerat både Ekelunds aforismer och dessutom dikter av Pär Lagerkvist. Björling skrev i sin debutsamling om Ekelund så här:

Vem rörde, såsom du, och slog och piskade, och

  • mötte? Berusade, – befriande?

Hur finna ord för den som – i förlorat – skapar?

Ekelund själv höll sig på distans från de finlandssvenska kollegorna. Han tyckte Södergran var alltför impregnerad av Rudolf Steiner och Björling förstod han sig inte alls på. Vid något tillfälle kommenterar han också, uppgivet: ”Brev från den finske dåren igen”.

Samma år som Södergran och Hagar Olsson debuterar, 1916, ger Vilhelm Ekelund ut ”Veri Similia II”. Här fortsätter han sina undersökningar av titelns ”sannolikheter”, som stilmässigt också utvidgar hans aforismer till att bli en sammansmältning av poesins koncentration och essäns intellektuella rörlighet och skärpa. ”Nya meditationer” kallade han dessa korttexter, denna öppna ”brevväxling” med eftervärlden. ”Det bästa som skrifvits af de bästa författarna har en illitterär prägel”.

Om Ekelund, genom denna hållning, var omedveten om sin stora betydelse för modernismens andra diktare så var Pär Lagerkvist, inte minst genom sin programskrift Ordkonst och bildkonst, 1913 mer inriktad på att, för en publik, belysa och presentera de centrala tankarna och idéerna i samtiden. Att han själv ofta kom att skifta konstnärliga perspektiv är en annan sak. Någon betecknade, nästan illvilligt, Lagerkvists ”modärnism” som ”en karriärstege inom den kulturella offentligheten”.

Pär Lagerkvist (1891-1974). (Foto: TT)

Pär Lagerkvist (1891-1974). (Foto: TT)

I samlingen ”Ångest”, utgiven 1916, stod upplevelserna av ett sönderslitande världskrig och de kaosartade existentiella livsvillkoren i centrum – och diktens öppningsrader slog in smärtsamma kilar i människornas medvetande för en lång tid framåt:

Ångest, ångest är min arvedel,

min strupes sår,

mitt hjärtas skri i världen…

Kanske kan man spåra ekon från stämningslägena i Edvard Munchs ”Skriet” men ännu tydligare är inspirationen från Karlfeldts ”Längtan heter min arvedel” och rytmen och ordvalet i Heidenstams  ”Sverige, Sverige fosterland”. Lagerkvists kaosdiktning följdes snart av mer traditionella rimsniderier och en religiös/moralistisk problematik där han strävade efter att nå fram till en klassiskt tidlös skrivkonst, bortom alla formexperiment.

Den tidiga modernistiska diktningen framstår, så här sett i backspegeln, som ett expansionskärl för människornas omvälvande idéer, känslor och sinnen. Samtidigt som de finlandssvenska, och svenska, poeterna försöker finna fästen för denna diktnings fortlevnad så flyttas obönhörligt positionerna framåt av lyriker som upptäckt helt andra, nya dimensioner. T S Eliots ”The Waste land”, Ezra Pound med hela sin spännvidd, Ungarettis bråddjup under den reducerade ytan och W B Yeats dikt ”Easter” 1916, som publicerades i en liten privatupplaga om 25 ex men som fick en större sprängkraft när den senare publicerades i tidningar i London och New York. Ämnet var politiskt – och dess återverkningar märker vi faktiskt av ännu i dag. Dikten handlar om hur irländska republikaner vill skapa ett självständigt Irland:

All changed, changed utterly

A terrible beauty is born …

//

Av: Thomas Kjellgren