Blogg

Fångad av iakttagelsens konst – Proust, Musil, Joyce, Stein, Kafka...

Det var inte bara den visuella konsten som prövades ute på de modernistiska experimentfälten i början av 1900-talet. Även prosan och lyriken genomgick omvälvande förändringar.

Under den förmodernistiska perioden (som man kan säga löper fram till ca 1910 och som framför allt kännetecknas av symbolismens landvinningar) överges den metriskt bundna versen. Inte minst dadaisterna införde halsbrytande språkliga, ljudliga och visuella nyordningar i dikten. De plöjde upp helt nya fåror i de lyriska åkrar som var sönderbrukade eller som hade legat i träda alltför länge.

Även prosaisterna sökte nya vägar. De vände alltmer ryggen åt realismen och det lineära, kronologiska berättandet. Mot en allvetande berättare ställdes de representativa fragmenten och ett skådande in i tidens kalejdoskop där minnets och samtidighetens bilder omväxlande framkallades i ett nästan filmiskt flöde. Där jagets och det allmängiltigas erfarenheter friskt blandades och belyste varandra.

Detta motsvarade naturligtvis upplevelsen av det moderna livets splittring och disharmoni. Här fanns desillusion, pessimism och ångest så att det räckte och blev över. Men det som var lika viktigt var att det i denna smältdegel också kunde vaskas fram en tydlig civilisationskritik där man kunde göra den moderna människans livsrum synligt – och, inte minst, att man kunde föra upp människans inre liv till ytan. Det öppnades flera direktkanaler rakt in i vårt individuella och kollektiva undermedvetna.

Det här perspektivet blir snart också helt uppenbart i några av det tidiga 1900-talets mest imponerande, och omfångsrika, romanbyggen, verk som placerar in sig i ett modernismens Pantheon: Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, James Joyce ”Ulysses” och Robert Musils ”Mannen utan egenskaper”.

Huvudpersonen i den sistnämnda romanen bär namnet Ulrich och han är en både modern och postmodern människa. Han har alla de egenskaper som kan göra det möjligt för honom att variera sin identitet. Men – och det här är en viktig distinktion – han äger inte egenskaperna! Han opererar mellan ett ”verklighetssinne” och ett ”möjlighetssinne”. Han söker ett handlingsutrymme i samhällets ofta fastlåsta strukturer. ”Han är begåvad, viljekraftig, fördomsfri, modig, uthållig, gåpåaraktig, sansad och klok… han må gärna ha dessa egenskaper. För han äger dem i alla fall inte!… Varje dålig handling torde i ett eller annat avseende synas honom god. Ingenting är för honom fast och orubbligt”.

Handlingen i berättelsen utspelar sig i det Musil kallar Kakanien – ett förkrigstidens Österrike – och författarens undersökningar gäller att frilägga det moderna livets villkor. Den svenske kritikern Bengt Holmqvist har en gång elegant betecknat Musil verk som en ”flodroman, mäktigt framströmmande, öppen för alla tillflöden”. Musil påbörjade romanen efter första världskriget, i vilket han själv tjänstgjorde på axelmakternas sida vid den italienska fronten. Men det dröjde till 1930 innan första delen av hans roman kunde publiceras. För övrigt samma år som Andrej Platonov gav ut sin absurda och existentiella roman ”Grundgropen” om det sovjetryska systemet.

Att fånga, och skildra, människan i samtidens flytande lager av tid och rumslig närvaro blev också drivkraften för flera av berättarna i det tidiga 1900-talet. Tydligast möter vi det hos Marcel Proust som med sitt detaljrika, vindlande verk, som tillkommer mellan åren 1913-27: ”På spaning efter den tid som flytt” ger oss en viktig inkörsport till förutsättningarna för ett modernt berättande.

Det mesta här kretsar kring en länge icke-namngiven berättare (det är först i avslutningsdelen som namnet Marcel, vid två tillfällen, uttalas). Han får inte konturer genom sina utåtriktade handlingar utan det viktigaste sker på ett inre plan, inne i berättarens medvetande och genom de kontakter som upprättas med de minnen som kan lockas fram och upp till ytan. Den samtida kritiken riktade in sig på att man tyckte att Proust gått vilse i språkets vindlande meningar och man tyckte att verket genomgående saknade en bärande struktur.

Musils roman inleds med en underbar väderleksrapport som omedelbart utmanar läsaren. Hos Proust ligger berättaren till sängs med sömnproblem. Men snart nog skildrar han hur det i fönstret hos optikern i Combray stod en munk som tog av och på sin kapuschong efter barometerståndet. ”Berättaren minns ofta denna gestalt och känner släktskap med honom. I hans berättelse slår var stund lufttryck, temperatur och vädrets skiftningar in”, skriver Olof Lagercrantz i sin vägvisande bok ”Att läsa Proust”. Prousts roman är, liksom Musils, en ”flodroman”. Inflödena på de närmare tre tusen sidorna strömmar fritt genom både salongerna i det slutande 1800-talets societetsliv och genom jagets upplevelsevärldar.

1916 publicerade James Joyce sin delvis självbiografiska skildring av en uppväxt i Dublin: ”Porträtt av författaren som ung”. I den tidigare novellsamlingen Dubliners hade han befolkat sina berättelser med människor och gestalter som senare ofta återkommer i hans författarskap. Inte minst i kraftprovet ”Ulysses”. ”Jag skriver alltid om Dublin, för om jag kan fånga Dublin så kan jag fånga vilken stad som helst i världen. I enskildheten finns hela universum fångat”.

Till det mest imponerande i Joyce författarskap hör hans förmåga att teckna karaktärer och människor. Han har en osviklig förmåga att fånga in det som människor gör sitt allra bästa för att dölja. I små, korta prosastycken – som han kallade epifanier, upplevelser – fångade Joyce in det representativa ögonblicket. Det kunde handla om en trivial, men noggrant iakttagen, händelse i vardagen, ett avlyssnat samtal ute på Dublins gator, frammanandet av inre röster som han omväxlande gestaltade lyriskt och dramatiskt.

Dessa korttexter fungerade säkert också som ett slags förövningar till ”Ulysses”, där det finns flera olika skikt av uppenbarelser och förvandlingsnummer. De inre rösternas Stream of conciousness, den inre monologen, och handlingsförloppets koncentration på det som sker under en enda dag blir snart stilbildande för hela den fortsatta romankonsten utveckling.

1922 publicerades ”Ulysses” i sin helhet för första gången. Det är ett, utan överdrift, banbrytande och egensinnigt prosaverk. En tät, existentiellt förbryllande och samtidigt klargörande verk fyllt av humor där man – vilka kartor man än använder sig av för att orientera sig i berättelsen – lätt kan gå så vilse att denna vilsegång till slut blir det enda framkomliga.

Under åren 1918-20 hade Joyce publicerat delar av ”Ulysses” i tidskriften The Little Review, men beslutet att ge ut den i sin helhet togs av en modig amerikansk förläggare: Sylvia Beach som i Paris hade grundat den legendariska bokhandeln Shakespeare and Company.

En annan amerikanska i Paris, Gertrude Stein, blev en viktig drivkraft och impulsgivare inte bara för expatrierade amerikanska författare utan även för stora delar av tidens avantgarde inom litteraturen och konsten. Stein blev tidigt en samtida ikon och hennes kreativa salonger – i ett hem som var som ett modernt museum för konst – blev en åtråvärd mötesplats för ett okonventionellt idéutbyte och en frizon för människor att kunna utveckla sin identitet bortom alla begränsande moral – och samhällssystem.

I sitt eget författarskap prövade hon olika narrativa modeller. Hon experimenterade med både den inre monologen och en slags automatisk skrift i surrealismens anda men det var först när hon lät sin egen självbiografi formuleras genom sin livskamrats röst – ”Alice B. Toklas självbiografi” – som hon fann fram till den personliga stilen. Hon lyckades där förena ett samtidigt naturligt och ett raffinerat uttryckssätt. Den fria satsbildningen, den märkliga interpunktionen och de stammande upprepningarna framkallar effektivt en författares bärande ”röst”.

Den inre monologens möjligheter att ge röst och närvaro åt människan och tiden kom att användas av många andra författare. Italo Svevo använder den i ”Zenos bekännelser”. Liksom Virginia Woolf gör det i både ”Mrs Dalloway” och ”Mot fyren”. Knut Hamsuns ”Svält” och Samuel Becketts ”Molloy” bärs också av dessa inre filosofiska monologer. I den geniala lilla romanen ”Händelser ur den omedelbara overkligheten” använder den rumänske författaren Max Blecher 1936 den namnlöse berättarens inre röster för att skildra människans kamp mot en kvävande omvärld. Resultatet blir inget mindre än ett stycke stor europeisk litteratur.

Människans komplexa inre liv och hennes kontakter med en lika påtaglig som oförklarlig yttre värld får hos en författare som Franz Kafka helt andra uttryck än de fått hos Proust, Musil och Joyce. Samtidigt måste vi hålla i minnet att Kafkas romaner – ”Processen”, ”Amerika” och ”Slottet” – är oavslutade och att vi därmed bara delvis kan ana de episka byggnadskonstruktionerna. Men det är, åtminstone för mig, i kortprosan och novellerna som Kafkas skärpa kommer till sin absoluta rätt. I ”Förvandlingen”, ”I straffkolonin” med flera.

Möjligen är det också en fråga om perspektiv. Om Proust, Joyce och Musil betonar upprepningens vanebildningar och en framkallning av minnets händelsekedjor (vilket förresten inte är hela sanningen) så koncentrerar Kafka sig på det som obönhörligt sker i ögonblicket (vilket naturligtvis inte heller det är hela sanningen) för att han skall kunna skriva en litteratur som ”måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss”.

Det vilar något paradoxalt över Kafkas samtidigt mystiska och brännande fokus i prosatexterna. Han gestaltar en existentiell osäkerhet med en stegrad säkerhet. Precis som tungan återvänder till den trasiga tanden kretsar Kafka, i sitt skrivande, kring ett par centrala teman: instängdhet, utanförskap och frigörelse.

Han skalar gradvis bort all utfyllnad i texterna. Laddningen blir därmed än mer påtaglig. Det är som om världen för Kafka får konturer genom själva skrivprocessen. Orden ger ljus och liv och de existentiella frågorna vibrerar i skenet av denna undersökning (här förenas han även med Proust, Musil och Joyce). Formen anpassas efter ett själstillstånd, ett verklighetsfragment, en minnesskärva som visar den balansgång som han i sina ”Dagböcker” kallar ”att rinna över och ändå bara var en gryta på en kall härd”.

Herta Müller betecknar Max Blechers roman ”Händelser ur den omedelbara overkligheten” som en ”iakttagelseskola”. Läsningen av 1900-talets tidiga prosaverk är just denna skolning i iakttagelsens konst. Att upptäcka hur de exakta detaljerna kan länkas samman för att skapa nya synfält, nya sammanhang och nya upplevelsevärldar. Eller som Joyce sa: ”I enskildheten finns hela universum fångat”.