Blogg

Hans Arp och urspråket

Dada var en flerspråkig smältdegel. På Cabaret Voltaire i Zürich kunde man samtidigt höra flera olika språk: engelska, tyska, franska, ryska och rumänska. Kanske också, vid enstaka tillfällen, svenska uttryck (Eggeling) eller danska sångrader (Emmy Hennings).

Här läste man inte bara provocerande dikter på de krigförande ländernas språk, här skapade man också grunden för ett helt nytt URSPRÅK. En obegränsad virvel av nya betydelsebärande vokaler och konsonanter. Språket beskriver inte längre – det är en egen realitet! ”Så menar inte heller den dadaistiska dikten något annat än sin egen ordvärld som börjar med diktens första ord och upphör med det sista ordet, och inte någon värld under eller över, framför eller bakom sig”, skrev Fritz Usinger i en tidig essä.

Hans Arp kom från en tvåspråkig miljö i Alsace. Som tjugoettåring flyttade han först till Paris och senare till Schweiz där han, efter att ha träffat Kandinskij, upptäcker den abstrakta konsten. Han blev även inbjuden att delta med texter och bilder i den andra Blaue Reiter-utställningen. Till Zürich kom han 1915 där han träffade Sophie Taeuber och där de båda snart ingick i den allra innersta Dada-kretsen.

Mötet med Sophie Taeuber blev både avgörande och inspirerande och deras arbeten växer samman till en enhet att två kommunicerande kärl, för att nu använda ett surrealistiskt begrepp. De ville, liksom Kandinskij, skapa en konst som sprang fram ur en inre nödvändighet, en besjälad realism.

Sophie hade en bakgrund som dansare och textil konstnär och hon undervisade i textil design på en konstskola. Hon tillförde en klarhet och stringens, Arp arbetade vidare med formuttrycken i sina reliefskulpturer i trä. Han utforskade snart också den paradox som han kallade ”slumpens lagar”. En teknik som uppkom när han en dag, i ateljén på Zeltweg, tröttnade på sina teckningar, rev sönder dem och lät bitarna falla ned på golvet. Någon dag senare upptäckte han mönstret och godtog det. Han bejakade det undermedvetna och hävdade att den som följer ”slumpens lagar” också skapar ett verkligt liv.

Redan tidigt hade Hans Arp, i sin strävan efter att upptäcka nya konstnärliga förbindelser, skrivit dikter i en expressionistisk anda. Impulserna från Kandinskij var uppenbara, i dennes dikter ”upplever vi kretsloppet, denna världs blivande och förgående, dess förvandling. Kandinskijs dikter avslöjar fenomenens och förnuftets intighet”.

Ett existentiellt ”kretslopp” upplever man också när man läser Arps egna dikter. De bygger på en visuell fantasi och hisnande ordlekar. Denna diktvärld utspelar sig på ”enbenta blombord”, ”efter perspektivets lagar” och ”ljudlöst hissar jättekranar drillande lärkor upp i himlen”. Allt är ”egendomligt men inte överdrivet”

Med sin tidiga samling ”Molnpumpen”, och i dadas anda, testar han också ljuddiktens bärkraft:

te  gri ro ro gri ti gloda sisi dül fejin iri

back back glü glodül ül irisi glü bü bü da da

ro ro gro dülhack bojin gri ti back

ty

berg med inbyggda larmapparater

apporterar fjärilar av brons

Det knakar och skramlar i Arps dikter, det är både skälmskt och groteskt. Men samtidigt är det viktigt att konstatera att ”dada vill göra konst utan ’mening’, vilket inte är detsamma som meningslös konst”.

Vi har, sedan 1961, ett fint urval Arp-dikter på svenska. Titeln: ”Fågel och slips” fick en då ung svensk poet, Ronney Henningsson att, som en motbild ge ut diktsamlingen ”Fåglar med eller utan”, 1967.

//

Av: Thomas Kjellgren