Blogg

van Ostaijen & den allvarsamma leken

Om den flamländske författaren Paul van Ostaijen, född 1896, brukar det hävdas att han tidigt ”tyranniserade konstnärskretsarna och framträdde som en dandy”. Men hans uppsåt var egentligen mer komplext än att odla den privata myten: han sökte den allvarsamma leken; att ur de oväntade upptågen vaska fram nya hållbarheter i en värld som håll på att skjuta sönder sig själv och all mänsklighet.

Han var en ensamrörelse utanför modernismens huvudfåror, en tydlig del av konstens nya strävanden och samtidigt vägledd av den inre röstens okuvlighet. van Ostaijen lär vara den förste som översatte Kafka till ett annat språk, 1924. Förutom att han skrev en egensinnig poesi, prosa, filmmanus och novellgrotesker uppträdde han som inspiratör och konsthandlare, där han tidigt ställde ut James Ensor, Klee och Magritte.

Efter vapenstilleståndet 1918 for Paul van Ostaijen till den dadaistiska huvudstaden Berlin. ”På ett sorglöst leverne följde en kamp för tillvaron i Berlin, Postdam och Spandau”. Tio år senare dog han en förtidig död på ett sanatorium i en avsides by, Miavoye- Anthée.

När van Ostaijen för första gången presenterades i en separat volym på svenska ”Music Hall”, 2008 innehöll boken dikter från tre av hans samlingar: ”Music Hall”, 1916, ”De Feesten van Angst en Pijn”, skriven under tiden i Berlin men publicerad först i hans efterlämnade skrifter och ”Bezette stad”, 1921. Här fanns även en självbiografisk text och flera efterlämnade dikter (i urval och tolkningar av Ronney Henningsson).

Texternas kalligrafiska utformning för genast tankarna till Dadas typografiska utsvävningar och till Apollinaires Calligrammes. Men under ytorna återfinner vi också ett tidlöst, rörligt typografiskt ljudverk, där pukslagen, trumvirvlarna, musiken och dansen vibrerar vidare genom tid och rum och genom orden på boksidorna. I sin kortfattade självbiografi konstaterar han: ”När jag skulle bli utnämnd till docent i rytmisk-typografisk diktning måste jag avböja, eftersom innehav av lämpliga gångkläder icke förelåg”.

van Ostaijens dikter uppstår i en värld av krig och våld. Framkallade i en verklighet präglad av att man stirrat vansinnet rakt i vitögat, att skyttevärnstaket ligger över en som ett kistlock. Det är en värld av ”övergivet VAKA, dävna dockor, trötta människor, sipprande lortbubblor, urin och metafysisk jazz”. Men det finns öppningar och då och då framträder ur mörkret den danska stumfilmsstjärnan Asta Nielsen med sin stjärnlika utstrålning. (”Asta – Astra”)

Sönderhackad av maskinistens fart

och duken är alltid i jämvikt

när du finns där

Inneboende KINOBALANS

I de efterlämnade dikterna spårar man en något lugnare puls, en tålmodigare iakttagelse: ”han liknar en kniv som slipats så länge att stålet tunnats ut”. Krigsmullren och bokstavsupproren är mer avlägsna. Men visst, här finns fortfarande ett och annat ”musiksmatter” och ett ljus som rör sig ”horisontellt, vertikalt och framför allt diagonalt”. Stundtals upptäcker vi en ”näsvis amaryllis” och ser bilder som dessa:

En röd tändsticka

ljus en flamma mot snö

strålar kemi-industriellt violett och grön

från butikskvittona

karamellpapperna.

Det är faktiskt befriande att följa en poet som inte alltid är så poetiskt korrekt, som självsvåldigt och egensinnigt berättar om en värld som han genomlever med en vidöppen klarsyn.

//

Av: Thomas Kjellgren